Tänkte på det där med resor lite grand. Just nu har jag en del kompisar utspridda över jorden. Skulle vilja göra samma sak själv. Men det är mest jobb nu för tiden. Men å andra sidan behöver man ju inte dra iväg så långt för att försvinna en stund.
Iaf, det var inte klyschor och trötterier det skulle handla om, utan tänkte posta en dikt jag skrev för länge sedan, som handlade lite om ett slags resa. Men, så insåg jag att jag mindes den fel, och den passade inte. Så det blir en annan istället, en nyare, om framtiden.
Den otänkbara efterlängtade dagen 00.36
(Mandeldoftande kött som öppnar sig för mig,
väller ut, förtär, ruttnar.
Blir mörkt, döden.)
Den dagen då alla jublar,
när den konformistiska sfären av hat och självdestruktion är död.
När det blå har brunnit, när det är utplånat, ersatt.
När våra ord för det sjuka, det allrådande är borta,
kanske ska vi då få se det som verkligen betyder något,
det som gör mig hel, det som öppnar dina ögon,
det som hindrar vår hand att slå.
När vi vaknar upp, nyknullade med ett leende.
När solen lyser, när teveapparaterna är för länge sedan begravda.
Då kanske en ny vinkel möter oss,
kanske är vi inte de subjekt vi tror att vi är, en lort, men friheten finns.
Kanske kunde man då finna frid, den strand med det torrlagda, eviga havet.
När kniven är trubbig, inte behövs, när jorden lever, när cancern är borta, när vi är dem, när handen inte slår, när man inte föds för att dö, när orden inte räcker till, när vi talar och förstår, när det blå har ruttnat och försvunnit.
Då, först då kan de leva.
Utan oss. Jag vet inte. Utan oss.
